Klä ett Koltbarn

Click for English!
Under 1800-talet kläddes spädbarn och småbarn i det närmaste identiskt oavsett kön. I synnerhet för spädbarnskläder var det mest praktiskt så: kläderna syddes innan barnet föddes, eller ärvdes av äldre syskon och det fanns sällan utrymme till att göra två uppsättningar. Spädbarn och småbarn kläddes i klänning – vad de flesta av oss skulle kalla kolt – som varierade i längd med barnets ålder, av tradition och för att det helt enkelt var bekvämt på snabbt växande, ej torra barn. Som exempel kan nämnas att underkjolen och kolten burna av min 22-månaders i det här blogginlägget passade lika bra på hans storebror vid endast 6 månader. Klädernas utseende varierade under 1800-talets gång, men i grunden bars ungefär samma sorters plagg under hela perioden.

En liten flicka till vänster och en liten pojke till höger, ca 1844. Deras klänningar/koltar är väldigt lika i stil, men deras frisyrer signalerar tydligt ‘flicka’ och ‘pojke’.

Så här kan det ha sett ut när ett småborgerligt koltbarn kläddes under 1840-talet. Rikare barn kläddes på ungefär samma sätt, men med kläder av finare tyger, fattiga barn enklare – kanske hade de inte tillgång till alla plagg heller. Den svenska allmogens barn kläddes också i kolt, men inte alls lika modepräglat, så det är ett kapitel för sig.

Först fick barnet, beroende på ålder och mognad, en blöja och eventuellt blöjbyxor i ylle med mycket lanolin i. Över den bars en enkel skjorta eller särk i linne eller bomull. Mycket fokus lades på att få så smala och platta sömmar som möjligt i småbarnslinne, så att de inte skulle skava.

 

Sedan sattes livstycket på. Dess avsikt var inte som under tidigare århundraden att forma figuren, utan utgjorde en stadig yta att fästa övriga kläder mot, och ge värme i kyliga bostäder.

 

Det var sytt i dubbla lager stadgat med insydda snören, eller vaddstickat på vintern. Det kunde knäppas, snöras eller knytas i ryggen.

 

Underbyxorna, sydda i linne eller bomull, kom sedan. Innan resår blev allmänt förekommande i kläder var det svårt att få byxor att sitta kvar på småbarn, som generellt har en midjevidd som är större än stussvidden.

 

Olika metoder användes för att lösa problemet: byxor med ett litet liv och axelband, byxor med löstagbara axelband för att underlätta besök på pottan, eller som här, byxor som knäpptes fast på livstycket.

 

Sedan var det dags för en underkjol, som även de fanns i olika varianter. De kunde antingen knäppas fast på livstycket, eller som här ha ett liv. Underkjolar syddes i linne eller bomull under den varmare årstiden, och i ylleflanell på vintern.

 

Ofta sågs veck på småbarns underkjolar och klänningskjolar. Dels hjälpte de till att hålla ut viden så att barnet inte trasslade in benen, men de gjorde det också möjligt att reglera längden när barnet växte: sprätta upp en rad med förstygn och vips var kjolen längre.

 

Och till slut, kolten. Koltar kunde vara sydda i bomull, ylle eller siden, vara enfärgade eller mönstrade. De knäpptes som regel i ryggen och hade liksom underkjolen ofta veck nertill på kjolen. Längden på koltarna varierade lite, men någonstans mellan knälängd och ankellängd verkar vanligt på gående barn. Korta ärmar var det moderiktiga på småbarn, men det var givetvis inte alltid en bra idé under Nordens kalla vintrar. Ibland kan man ana om de var sydda till en flicka eller pojke, med något striktare linjer i pojkarnas koltar.

 

Underbyxorna kikar ut underkjolarna – typiskt för småbarn under 1800-talets första hälft.

Strumpor och skor hörde också till, men det finns många bilder av småbarn som tagit av dem. Ett löst, heltäckande förkläde kunde också bäras för att skydda kolten mot spill.

Om föräldrarna valde att markera barnets kön gjordes det ofta genom frisyren: pojkar hade ofta sidbena eller en fnurr av hår uppe på hjässan, flickors hår var ofta mittbenat, men det var inte heller hugget i sten. Vissa barn förefaller inta ha haft någon särskild frisyr alls, som det ofta blir med småbarn.

Mittbena för flickor, sidbena eller ‘fnurr’ för pojkar, ca 1847.

Barnkläder under 1800-talet var invecklade saker som var svåra för barn att själva ta på sig. Pojkar började ofta inte använda mer manligt kodade kläder förrän de kunde reda ut alla knappar själva. De som idag 1800-talar med sina barn brukar ofta byta till byxor och korta tunikor – ett dåtida övergångsmode innan pojkarna var stora nog att bära riktiga manskläder – när deras pojkar själva börjar uttrycka önskemål om det, eller protesterar mot kolten.

Lillebror har en kort tunika – kanske skulle den fortfarande kallas kolt kolt på svenska – med riktiga byxor till. Storebror har riktiga manskläder. Båda bröderna har sidbenat hår. Systerns klänning liknar vuxna kvinnors, men är förmodligen kortare. Håret är mittbenat på kvinnors vis, men betydligt kortare och hänger löst.

Givetvis kan man idag fuska på fler sätt, utan att det ser fel ut utifrån – resår i midjan på underbyxorna gör att behovet av ett livstycke försvinner. När det gäller barn så får man ibland göra en avvägning mellan historiskt korrekt och glad unge, men ofta kan det göras utan att det syns för mycket.

 

Om du uppskattar detta inlägg och vill se fler i samma stil så stötta mig gärna på Patreon – för en tia i månaden får du nyheter om vad jag jobbar på, kan komma med önskemål om blogginlägg och tutorials. Ditt bidrag hjälper mig att producera mer material som det här. 


Dressing a Toddler

 

During the 19th century, babies and toddlers were dressed all but identical, whether boys or girls.

This was especially practical for baby clothes: they were made before the baby was born, or handed down from sibling to sibling, and rarely were there money enough to make two sets of clothes. Babies and toddlers wore dresses, their length varying with the child’s age, from tradition as well as it being convenient on children that grew quickly and were not yet dry. As an example, the petticoat and dress worn by my 22 months old in this post fit his older brother equally well at only 6 months… The cut of the clothes varied over time, but the same types of garments were worn during he whole century.

A little girl on the left and a little boy on the right. Their dresses are very similar, but their hairstyles clearly signal ‘girl’ and ‘boy’.

This is what it might have looked like when a lower middleclass toddler was dressed in the 1840’s. Wealthier children were dressed the same, but in fancier fabrics, poor children were dressed in simpler fabrics – perhaps they couldn’t afford all the layers either. Swedish country children also wore dresses, but a lot less influenced by fashion, so that is a subject for another post.

Next came the stays. Unlike earlier centuries, their purpose wasn’t to shape the figure, but to provide a firm foundation for the rest of the clothes, and to add warmth in chilly houses.

 

The stays were made from double layers, with cords stitched between them, or maybe quilted in the winter. They could be buttoned, laced or tied at the back.

 

The drawers, made from linen or cotton, were next. Before elastics became common in clothing, keeping trousers up on little children, whose tummy measurement is generally larger than their bum measurement, was difficult.

 

Different methods were used to solve the problem: drawers with small bodices, drawers with detachable shoulder straps to make going potty easier, or like here, drawers buttoned to the stays.

 

Then it was time for a petticoat. These too came in different varieties. They could be buttoned to the stays, or like here have a bodice. Petticoats were made from linen or cotton in the summer, and wool flannel in the winter.

 

Growth tucks were often seen on the skirts of toddler’s petticoats and dresses. These helped stiffen the skirts to prevent them tangling in the children’s legs, but also provided a simple way to make the clothes grow with the wearer: unpick a row of running stitches and the skirts were made longer.

 

Finally, the dress. It could be made from cotton, wool or silk, be solid or patterned. They generally buttoned up the back and had growth tucks on the skirt just like the petticoat. The length of dress skirts varied, but usually fall somewhere between the knees and the ankles on walking children. Short sleeves were fashionable for children but were not always ideal during the cold Nordic winters. Sometimes you can suspect whether a dress was meant for a boy or a girl, with slightly more rigid lines in boys’ dresses.

 

The drawers peek out from under the skirts – typical in children’s clothing during the first half of the 19th century.

Stockings and shoes were also worn, but there are many images of toddler’s who have removed them, like they do. A loose-fitting apron could be worn too, to protect the dress.

If the parents chose to mark the child’s gender, it was often done by the hairstyle: boys usually had their hair parted on the side or arranged in a tuft on the top of the head, while girls had their hair parted in the centre. This was however not set in stone, and you can see variations in the source material. Some toddler’s don’t appear to have had any hairstyle at all, the hair doing whatever it wanted.

Centre parting for the girl, a tuft for the boy, ca 1847.

Children’s clothing in the 19th century were complicated things, difficult for toddlers to dress themselves in. Boys often didn’t start using more masculine clothes until they were able to sort out the buttons on their own. Those who recreate the 19th century today often switch to short tunics and trousers – a transitional fashion worn before they got proper men’s clothes – as soon as their boys requests it, or protest against the dress.

Little brother wears tunic and trousers. Big brother wear men’s clothes. Both have their hair parted on the side, like men. Their sister’s dress looks like that of grown women but is likely shorter. Her hair is centre parted like women’s hair but is much shorter and worn loose.

 

Of course, you can cheat in more ways today, without it looking wrong from the outside: elastic in the drawer waistband, making the stays unnecessary. When it comes to children you have to weigh historical accuracy against happy kid, but it can usually be done without it being noticeable.

 

If you appreciate this post and would like more in the same style, support me on Patreon – for the equivalent of a dollar a month you’ll get news of what I’m working on, and the opportunity to wish for tutorials and blog posts. Your contribution help me produce more content like this

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close