Kvinnors Kläder

Har du inte läst Introduktion till Medeltidskläder så rekommenderar jag att du först gör det. Det här inlägget bygger på introduktionen och du kommer att missa en hel del mycket viktig information om du inte läser det.

Denna text kommer handla om kvinnokläder och det mesta av det som skrivs här gäller även flickor över ungefär 5-7 års ålder. Vill du läsa mer om kläder till småbarn så gör du det här.
 Särk, kjortlar, hosor – några av de plagg 
som presenteras, här i det sena 1300-talets stil.

Underkläder

Först satte medeltidsmänniskan, precis som vi gör idag, på sig underkläderna. Alla tidsperioder och moden har sin typiska siluett och den skapas till stor del av underkläderna. Hoppar man över dem kan det nästan kvitta hur fina de yttre kläderna är, det kommer ändå inte se riktigt rätt ut. Underkläder kan fylla ut, lyfta upp, platta till och får de andra kläderna att sitta fint.
Medeltidskvinnans underkläder kunde bestå av bara av en särk; en knä- till vristlång underklänning, med eller utan ärmar. Det vanligaste var nog att den hade ärmar, då underklädernas största uppgift var att skydda svårtvättade kläder i ylle (och kanske siden) från svett och andra orenligheter som kroppen producerar. Fynd gjorda i Österrike de senaste åren och efterföljande undersökningar (till exempel den här artikeln av Isis) visar att det även kunde finnas mer avancerade, byststödjande underkläder för kvinnor, men dessa underkläders utbredning vet vi i dag inte mycket om. 

Bathsheba i barnsäng, Maciejowski bibeln, mitten av 1200-talet.
Den nyblivna modern har särk och huvudduk, hjälpkvinnorna har lösa kjortlar,
den ena med huvudduk och den andra med en linnehätta. 

Medeltidens kvinnor använde vad vi vet inte underbyxor (de började faktiskt inte komma in i kvinnomodet förrän i mitten av 1800-talet och en bra bit in på 1900-talet fanns det fortfarande kvinnor som aldrig använt några), men det kanske inte alla dagens medeltidare känner sig bekväma med. Vill du använda underbyxor, välj ett par som inte syns under kläderna – ett par med knälånga ben kan vara en bra idé, då de slutar på ett ställe där man inte förväntar sig att se någon troskant och den ändå döljs rätt bra av de vida kjolarna. Vissa kvinnor som inte är vana vid att gå i kjol eller klänning tycker även att låren skaver obehagligt mot varandra utan byxor och långa underbyxor förhindrar det. 

Kvinna med knähöga hosor, inga underbyxor. 1400-tal?
‘Villany’ från Roman de la Rose, Bodleian Library, MS Douce 332, f. 2v.

Den sorts bh:ar som används idag fanns inte heller under medeltiden och de ger en helt felaktig siluett under kläderna. Axelbanden och bandet runt bröstkorgen kommer nästan garanterat att synas genom kläderna, framför allt baktill, där man ofta glömmer bort att se efter hur man ser ut. Inte snyggt till historiska kläder. Om du av någon anledning känner att du måste ha bh (medicinska orsaker, amning, osv.), välj en utan byglar för att störa det historiska utseendet så lite som möjligt.

Underkläderna var som regel gjorda i linne eller hampa i olika kvalitéer; fint och blekt för de rika, grövre och i större utsträckning oblekt för vanligt folk. Linne har, med få undantag, svårt att behålla färgen när det växtfärgats och färgat linne var därför inte vanligt. För att inte använda färgat linne på fel sätt är det bäst att undvika det helt, om man inte studerat just medeltida färgat linne och har bra belägg för varför man tänker använda det på ett visst sätt. Anledningen till att linne och hampa användes till just underkläder är att det är lätt att tvätta. Man kan bearbeta det ordentligt med klappträ utan att det tar större skada, något som inte alls är bra för ylleplagg – det är ungefär jämförbart med att tvätta en linnehandduk och en yllekavaj i tvättmaskinen. 
För att undvika vanliga nybörjarfel:
– Hoppa inte över särken! Den kommer att hålla dina andra kläder (och därmed dig själv) fräsch längre. Dessutom kommer den förhindra att dina vida klänningskjolar trasslar in sig i benen och du kommer att kunna röra dig lättare. Gör den ungefär vadlång – är den längre kommer den att dra åt sig massor av vatten om det är blött. Det är kallt och otrevligt att ha slaskande runt benen!
– Använd inte push up-bh, det ser helt fel ut.
 Enkel linnesärk, som de kunde se ut hela medeltiden igenom.
Hosor
Hosor sydda i tyg av olika slag (oftast ylle, då det är elastiskt och tåligt) användes av både män och kvinnor. Kvinnors var som regel knähöga och hölls uppe av hos- eller strumpeband knutna över eller under knäet. För att hosorna skulle sitta så tight som möjligt klipptes de ut på snedden (”på skrå”) av tyget. Stickning var inte i allmänt bruk i Sverige förrän långt efter medeltidens slut. Sockar i den uråldriga tekniken nålbindning kan däremot användas.
För att undvika vanliga nybörjarfel:
– Undvik moderna strumpor och strumpbyxor, framför allt sådana som sticker ut med mönster och skarpa färger. Det inkluderar raggsockar.
Yllehosorna fästs med hosband som knyts under knäet.

Skor
Skor syddes av läder, ut och in, och vändes sedan rätt. De var klacklösa och hade rundade eller spetsiga tår, kunde vara mycket enkla, eller otroligt dekorerade, allt beroende på modet och pengapungen. Skor är rätt dyra och är kanske inte det första du väljer att investera i, men de förhöjer utseendet på din dräkt väldigt mycket. Vill du fortsätta med medeltid som hobby är de väl värda att investera i. Till dess du kan köpa eller själv sy ett par skor efter medeltida förlagor; gå barfota, sy lädersulor på hosorna, eller använd i värsta fall ett par klacklösa skor (till exempel ballerinaskor) som är så enkla att de nästan blir osynliga, helst i naturliga läderfärger. Som kvinna kan man delvis dölja moderna skor med långa kjolar.
För att undvika vanliga nybörjarfel:
– Undvik gympaskor, sandaler, klackar och skor i skrikiga färger.
 Vändsydda, väl använda läderskor.
Kjortel
Över särken och hosorna bars en kjortel, ett av många namn (ex. cotte, kirtle, tunic, tunika) för plaggen som täckte överkroppen hos både män och kvinnor. Den var sydd i ylle, eller, om man var riktigt rik, kanske siden till fint. Den hade som regel långa ärmar (korta ärmar kan ses på 1400-talet, ofta kombinerade med långa lösa ärmar som nålades fast över de korta) och var alltid hellång – eller ännu längre; släpande kjolar var fint – för kvinnor.

Detalj av ”Birth of Mary”, ca 1470. Kjortlar med 
lösa ärmar fastnålade över korta ärmar. Uppfästa flätor, huvuddukar.

 Generellt kan man säga att kläderna i början av medeltiden var ganska vida och bylsiga, för att runt 1300-talets mitt bli snävare, tills en del inte gick att ta sig i utan knäppning eller snörning. 

Sen 1300-talskjortel i ylle, med snörning fram. 
Knapparna på ärmarna är typiska för 1300-talet, 
och de kunde gå långt över armbågen.

Över kjorteln bars ofta en kjortel till, en överkjortel (surcot), och den varierade otroligt mycket i utseende beroende på modet; skuren på samma sätt som den undre kjorteln, eller helt annorlunda, med korta ärmar, långa ärmar, inga ärmar, snäva ärmar, vida ärmar…. För att få det rätt är det viktigt att titta på bilder från den specifika tid man är intresserad av. Den andra kjorteln användes för variation, extra värme eller för ökad elegans vid mer formella tillfällen, som fester och kyrkbesök. Den var oftast lika lång eller längre än den undre kjorteln.
För att undvika vanliga nybörjarfel:
– Kjortlar och överkjortlar var hela, hopsydda plagg. De i sidorna helt öppna kreationer man kan se ibland på medeltidsmarknader som består av ett avlångt stycke tyg med hål för huvudet och snörning i sidorna är rena fantasykläder, och inte alls medeltida.
– Kjortlar var inte heller uppdelade på separat korsettaktigt liv och kjol; det är ett senare påfund.
– Kjortlar syddes som regel i ylle eller kanske i siden. Undvik linne: det spelar ingen roll hur varmt eller kliigt du inbillar sig att ylle är (faktum är att det beror på vilket ylle du använder), linne kommer i alla fall att vara fel i majoriteten av alla fall.
– Kjortlar ska vara sydda helt i samma tyg, eller – ett alternativ för dig som gör 1300-talskläder – ha höger sida (fram, bak och ärm) i en färg, och vänster sida i en annan. Kilar i avvikande färger är inte representativa för medeltida dräkt, så gör inga sådana!
– Kjortlar ska vara riktigt långa: ju finare du är ju längre ska de vara. Är du en hårt arbetande bondkvinna kan ankelkorta kjolar passera, men på en fin dam ser det inte alls bra ut. Den långa kjorteln ska vara besvärlig; det visar att du är välbeställd nog att inte behöva bekymra dig om någon mer ansträngande kroppsligt syssla än att hålla ordning på dina kläder.
– Vill du göra en tight kjortel med snörning, placera den fram eller i sidan, det finns det belägg för. Låt bli att göra snörning i ryggen. Spiralsnörning är det tidsenliga sättet – kryssnörning används inte under den här tiden.
Snoddar till snörning ska vara gjorda i textil – ull eller silke är tidsenligt (gjorda med till exempel påtning, fingerpåtning, ögleflätning eller brickvävning) inte läder.
Kortärmad överkjortel i ylle, sent 1300-tal, snörd fram. 
En snörnäbb i änden av snodden (syns bättre på 
bilden i inläggets början) underlättar snörningen.

Hår och Frisyrer
Långt hår ingick i det kvinnliga skönhetsidealet och en mängd frisyrer, ofta baserade på mittbena och flätor, existerade. Räckte inte det egna håret tog man till olika sorters löshår. Som alltid växlade frisyrerna med det övriga modet; ibland skulle det vara hängande flätor eller utsläppt, vågigt hår, andra gånger skulle flätorna vara konstfullt uppsatta i kringlor eller bullar över öronen (lite som Princess Leia i Star Wars). Titta på bilder för att få rätt frisyr till just den tid din dräkt är från.

Viklaumadonnan, Gotland, 1100-tal. 
Långa flätor, vida hängande ärmar på överkjorteln.

För att undvika vanliga nybörjarfel:
Ha en medeltida frisyr, eller dölj din moderna frisyr (det inkluderar dreadlocks) under huvuddukar. Detsamma gäller om du har en väldigt omedeltida hårfärg. Hur fånig en medeltida frisyr än kan se ut i andra sammanhang så ser den bra ut tillsammans med medeltidskläder. En modern frisyr förstör däremot allt man lyckats uppnå med en snygg dräkt. Kamma in luggen så att den inte syns; hög panna var fint och under sen medeltid kan man ana att kvinnorna plockat bort en del hår runt pannan och tinningarna för att bli vackrare.
– Använd band till att fästa ihop synliga flätor med, inte elastiska hårsnoddar. 
Typisk sen 1300-talsfrisyr: mittbena och flätkringlor över öronen.  
En ogift flicka i tonåren eller något äldre kunde anse sig färdigklädd nu.

Huvudbonader

Olika sorters huvudbonader användes av de flesta människor; på vissa platser var de så nära sammanlänkade med en persons ära att det kunde ge böter att dra eller slå av någons huvudbonad. Utseendet på kvinnors huvudbonader (oftast olika variationer av huvuddukar) påverkades av mode, ålder hos bäraren, civilstånd och troligtvis av andra faktorer som vi idag inte är helt insatta i.
Generellt kan man säga att gifta kvinnor, eller kvinnor som borde varit gifta, kanske efter 20-25 års ålder, täckte håret. Det betyder inte att håret inte fick synas alls; det finns många belägg för att håret kikade ut både här och där beroende på växlande moden. Men huvudduken var tecknet på den gifta kvinnans rang (som var högre än den ogiftas) och därför inget som man struntade i. Av den anledningen fanns det på många platser regler för vilka huvudbonader prostituerade skulle ha, eller inte fick ha, för att skilja dem från ärbara kvinnor. Huvuddukar har också den fördelen att det förhindrar smuts och rök från att fastna i håret (även om man tvättade sig relativt ofta under medeltiden, så var det inte lika enkelt som att bara ställa sig i duschen, och mycket av det arbete som utfördes var mer eller mindre lortigt), förhindrar solsting en varm sommardag, håller håret på plats en blåsig dag och döljer en bad hair day. Flickor och ogifta unga kvinnor kunde gå med håret bart, men det är tänkbart att de som arbetade (vilket var de flesta) ofta täckte håret mer eller mindre till vardags, för att hålla ordning på det.

Codex Manesse, tidigt 1300-tal. På två av damerna kan 
man se löst hår med någon sorts band eller krans, en tredje har håret 
uppsatt med ett hårnät över, den sista täcker håret med en huvudduk. 
Alla har löst sittande kjortlar; en har en ärmlös överkjortel.

Huvuddukar var gjorda av vitt linne, ylle eller siden och kunde sättas upp på nästan hur många olika sätt som helst och det visade naturligtvis på personlig stil, modemedvetenhet och, som alltid, hur rik man var. Gifta kvinnor kombinerade dem ofta med olika typer av haklin som täckte halsen.

Halmhattar förekom, och bars ovanpå huvudduken. Titta på bilder för att se hur de ska se ut, vissa typer verkar mest ha använts av män.
För att undvika vanliga nybörjarfel:
– Vill du ha något dekorativt i håret kan du knyta ett enkelt ylle- eller sidenband runt pannan om du är flicka. Är du vuxen är det svårt att göra fel med en enkel kvadrat, rektangel eller halvcirkel av vitt linne lagd över, eller knuten runt huvudet. Låt bli de stoppade rullar, ”jungfrukransar” i krossad sammet som säljs på medeltidsmarknader. De är förvisso löst inspirerade av huvudbonader som kan ses på några bilder av franska adelsdamer och liknande åren runt 1400, men hur de faktiskt konstruerades vet vi inte riktigt (men garanterat inte av syntetmaterial som de på marknader!) och resten av dräkten måste matcha huvudbonaden i stil.
Haklin och slöja i fint blekt linne, 
fasthållna med mässingsnålar.

Ytterkläder
Under den tidigare medeltiden var mantlar ett modeplagg använt till vardags, för att senare bli ett ytterplagg, framför allt vid ruskväder, eller ett ceremoniplagg. De var ofta skurna som halvcirklar och kunde ha insnitt vid axlarna för att ligga kvar bättre. Mantlar hade oftast inte huvor fastsydda, utan kombinerades vid behov med lösa hättor. Mantlar kan vara bra i vissa sammanhang (som när det regnar, eller när du ska sitta still i lägret på kvällen), men ska du röra dig mycket och kommer att behöva använda dina händer till annat än att hålla ihop manteln så är en extra kjortel mycket mer praktisk.
Kvinnor kunde från mitten av medeltiden använda hättor när det var kallt. Till skillnad från mäns hättor verkar de inte lika ofta ha haft långa strutar. De verkar däremot ha varit öppna fram, och ibland ha haft knappar, vilket ju är tacksamt för alla som är rädda om sina avancerade frisyrer, eller inte vill skrynkla huvuddukar och haklin. Kvinnohättor är tätt sittande, med små axelslag.
För att undvika nybörjarfel:
– Försök göra din hätta ganska tight och undvik stora, vida, bylsiga hättor som sladdrar runt ansiktet.
– Vill du fodra din hätta, gör det hellre med ylle eller päls än linne, som blir kallt om det blir vått.
Yllehätta baserad på Londonfynden, med 
knappar fram. Fodrad i ylle för extra värme.

Accessoarer och Utsmyckning
Det är detaljerna som gör en outfit. Har du rätt sorts väska, smycken, bälte, nålar i din huvudduk och så vidare, förhöjer det hela intrycket. Tyvärr är det så att dessa tillbehör ofta kostar en del pengar om man köper dem färdiga, men om detta är en hobby du kommer vilja lägga ner tid på så är det värt det. Om man däremot använder fel accessoarer så kan det dra ner en annars perfekt dräkt. Smycken och andra accessoarer ändrade sig en del med modet, så det är återigen viktigt att kontrollera sina källor och inte blint tro på vad försäljare säger. Kom också ihåg att bara för att till exempel en väska är korrekt för sin tid, så behöver det inte betyda att den är rätt för dig – män och kvinnor hade ofta helt olika sorters väskor och pungar i sina bälten och samhällsklass påverkade detta, liksom det påverkade allt annat.
För att undvika vanliga nybörjarfel:
– Ta av moderna smycken som halsband, örhängen och armband – de var inte direkt populära under medeltiden. Armbandsur fanns inte. Ringar var däremot vanliga – se bara till att de är av rätt sort.
– Ta ut eller dölj piercingar och tatueringar.
Sminka dig så sparsamt och naturligt som du står ut med, eller ännu hellre, gå utan. Smink förekom under i alla fall delar av medeltiden, men vi vet inte riktigt hur det var meningen att det skulle se ut.
– Gör inga broderier utan att först ha gjort noggranna undersökningar av källor från din tid för att se att sådana fanns och i så fall hur de såg ut.
– Sy inte på band köpta i den lokala sybehörs- eller hobbyaffären. De är inte korrekta vare sig i mönster, teknik eller material.
– Motstå frestelsen att hänga alla dina ägodelar från bältet. På medeltida målningar ser man oftast bara en eller två saker (en väska och kanske en kniv, ett nålhus eller en nyckel) hänga från bältet – om man ser bältet över huvud taget. Ofta bars det mellan de två klänningarna.
Brickvävt bälte i ull, med ett spänne baserat på medeltida fynd.


Vill du läsa mer?
En artikel om kläder för graviditet och amning finns här.
Mer om hår och huvuddukar hittar du här

Länkar till återskapade plagg
Därför att det kan vara lättare att förstå ett koncept om man sett det ”på riktigt”.

Långärmade särkar
Annies
Marias utklippt (1300-tal)
Marias färdig (1300-tal)
Toves (1300-tal) med arbetsbeskrivning

Ärmlösa ”badsärkar”
Andrea’s (1300-tal)

Särkar med stöd för bysten
Cathrins (1400-tal) med arbetsbeskrivning
Hannas (1300-tal)
Isis (1300-tal) del I
Isis (1300-tal) del II
Toves (1300-tal)
Vix (1300-tal)

Hosor och strumpeband
Andrea’s rödgula hosband (1300-tal)
Annas gråa hosor (1400-tal)

Annies bruna hosor (1400-tal) med arbetsbeskrivning
Sarahs hosor och hosband  (1300-tal)
Sofias gula hosor (1300-tal) med principskiss
Toves röda hosband (1300-tal)

Kjortlar
Cathrins gråa (1300-tal) med arbetsbeskrivning
Elinas rosa (1300-tal) 
Elinas röda (1300-tal)
Isis beiga (1300-tal) 

Referenser:

Crowfoot, E. Pritchard, F. & Stainland, K. (2001). Textiles and Clothing c.1150-c.1450. Great Britain: Boydell Press.
Egan, G. & Pritchard, F. (2008). Dress Accessories c.1150-c.1450. Great Britain: Boydell Press.
Nockert, M. (1985). Bockstensmannen och hans dräkt. Falkenberg: Stiftelsen Hallands Länsmuseer, Halmstad och Varberg. 
Piponnier, F & Mane, P. (1997). Dress in the Middle Ages. New Haven and London: Yale University Press.
Østergård, E. (2004). Woven Into the Earth. Denmark: Aarhus University Press.

SENAST UPPDATERAD 21 DECEMBER 2014

4 reaktioner till “Kvinnors Kläder

  1. Åh vad bra! Kan man inte få önska ett huvudduksinlägg? Jag är så himla dålig på att få det snyggt, blir bara bylsigt och ser konstigt ut. Kanske behöver jag bara träna mer helt enkelt…
    Himla bra blogginitiativ!

    Gilla

  2. Lovely article.

    Thought you might like some of the missing references. The woman showing her hose is 'Villany' from the Roman de la Rose, specifically Bodleian Library, MS Douce 332, f. 2v.

    The women with pin-on sleeves are from 'The Birth of Mary' by the Master of the Life of the Virgin.

    Gilla

  3. Panth; thank you! Do you know when that version of Roman de la Rose is from?

    Hanna; ja, jag har funderat på det… får kanske rekrytera lite vänner till att hjälpa till ^_^

    Gilla

  4. En ting som er verd å merke seg for oss skandinaver er at folk flest (utenom i Hansa-byene) slett ikke kledde seg som det vi ser på statuer og i manuskripter fra 1300-tallet. (M. Vedeler 2007)
    Menn hadde lengre kjortler enn de brukte lenger sør i Europa, og kvinnekjoler kunne ha plissering (eng. «pleats») for å forme livet.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close